Födelsekrisen, den första krisen, är lätt att känna igen eftersom barnet går ner i vikt. Det är heller inget man som lärare kommer i kontakt med. Hur märker man att ett barn genomgår en kris och därmed har nått nästa period? Även om det finns olika riktlinjer i vilken ålder kriserna bör uppstå så utvecklas och mognar ju alla barn olika fort. Hur ska man som lärare förhålla sig till barnet vid kriserna? Genomgår alla barn "synliga" kriser?

I sociokulturell teori menar man att par- eller grupparbete där man genom språklig kommunikation kan lära av varandra är bästa läroformen. Vad jag förstod av Kerstin Rexlings föreläsning är det mycket viktigt hur man delar in grupper för betydelsen att alla ska få något i utbyte av grupparbetet. Min uppfattning är att för att kunna göra det måste man känna eleverna bra. På min VFU-skola har jag märkt att det är vissa elever (oftast de duktiga) som alltid vill jobba enskilt. Kan det bero på dåliga erfarenheter av fel konstellation i paret/gruppen eller ska man som lärare bara acceptera faktum och oftast låta dem arbeta enskilt?

Enligt sociokulturell teori lär barnen sig genom att agera med omgivningen. Hur ska man som lärare kunna ta tillvara på fler "riktiga arbetstillfällen", verklighetsanpassa undervisningen och låta eleverna få agera med omgivningen, mer i skolan så att eleverna bättre förstår meningen med det de lär sig, med dagens resursbrist i skolan?

Avslutningsvis en fråga som uppstod efter föreläsningen i tisdags:
Varför är det viktigt att skilja på teori och metod? Kerstin Rexling nämnde det i slutet av sista föreläsningen. Vad menade hon? Jag har lyssnat på den förklaringen flera gånger men förstår inte vad hon vill komma till.