• Kvantitativ inlärning innebär att man lär sig mycket, snabbt och utifrån förutbestämda regler(så som jag tolkat det), men att man dessutom glömmer mycket och snabbt. Genom tiderna så har detta varit den mest använda modell inom skolan, men vad gör det egentligen för nytta att använda denna metod om eleverna sen glömmer vad de lärt sig lika snabbt? Vilka fördelar finns med metoden?

• Vygotskij anser att man ska arbeta utifrån speciella uppgifter för barnen, som blir mer avancerade ju äldre barnen blir. Min fråga är, går det att vidareutveckla detta arbetssätt och ta det till en ny nivå? Och kan man göra detta utan att gå emot teorin?

• Att vi människor går igenom olika kriser i samband med stora förändringar tror jag kan stämma. Men hur ska vi som lärare förhålla oss till dessa kriser och hur hjälper man en elev mitt uppe i en ”livskris” på bästa sätt? Är det bäst att endast vara åskådare och låta barnet ta sig ur krisen helt på egen hand, eller finns det något vi som lärare kan hjälpa till med för att hjälpa barnet ta sig igenom krisen och bli en starkare, mer självständig individ? Vilket gynnar barnet mest i slutändan?

• Vygotskij menar att man oftast bara ser det positiva och kreativa i de lugna perioderna mellan kriserna och att det positiva och kreativa oftast glöms bort helt under krisperioder. (Jerlang s. 284) Hur kan vi som lärare ta tillvara på det positiva och kreativa i krisperioderna på bästa sätt?

• Vygotskij skriver om verklighetens (människans) uppkomst och utveckling, där bland annat skriver han om hur det samhälle man lever i präglar en som individ i mycket hög utsträckning. Kerstin Rexling berättar om det dialektiska förhållandet mellan individen och det omgivande samhället och menar på att man inom denna teori utvecklas olika beroende på vilken miljö man växer upp i, vilket jag håller helt med om. Ett barn som är uppväxt i ett litet samhälle på landsbyggden utvecklas på ett annat sätt och utveckla andra saker än vad ett barn som är uppväxt i Stockholms finare trakter gör. I Lpo 94 står det ”[..] att utbildningen inom varje skolform skall vara likvärdig, oavsett vart i landet den anordnas” (Lpo 94, sid. 4) Då det är denna teori som används i dagens läroplaner så funderar jag bara över svårigheterna att hålla löftet om likvärdig utbildning då miljön ser så olika ut beroende på vart man befinner sig i landet?

 

• Sedan har jag även en fundering över det här med appropriering. I den kulturhistoriska och sociokulturella teorin så verkar man förespråka för blandklasser (syskongrupper?) i skolan. Trotts detta så verkar detta försvinna mer och mer i skolan, och i högre åldrar (ex. högstadiet och gymnasiet) så har det tagits bort helt. Om det nu är så bra, så varför ta bort det?

 

Enligt Säljö, som hör till den sociokulturella teorin, så lär man sig mer genom konkreta situationer, sådant som man relatera till, ex

[…] praktiskt taget felfritt räknande i snabbköket i situationer där man gör inköp och och hanterar sina egna pengar, mycket goda resultat på arrangerade köpsituationer med verkliga varunamn, medan utfallet på matematik uppgifter av samma slag blev betydligt sämre. (Säljö, R, 2000, s 147)

Så min tanke och fråga är, skulle man då inte kunna införa mer verkliga, konkreta uppgifter som man kan relatera till i skolan?

 

Enligt Vygotskij, som hör till den kulturhistoriska teorin, så leker barn för att tillfredställa sina behov och motiv, och inte för att de har lust. Men är inte lust ett slags behov?

 

 

 

 

 

Källförteckning

Säljö, Roger (2000): Lärande i praktiken – ett sociokulturellt perspektiv. Norstedts Akademiska Förlag (Bokförlaget Prisma). Stockholm (s 147)

 

 

Vygotskij och Säljös förklaringsmodeller

 

Med mitt privata intresse för språk och med relativt mycket språkstudier bakom mig ter sig mycket av Säljös och Vygotskijs teorier som påfallande logiska. Att kommunikation är en av förutsättningarna för utveckling, individuell såväl som kollektiv. tycker jag mig ha sett många exempel på i min omgivning och under min uppväxt. Jag tillskriver troligtvis språk större betydelse än vad man bör eftersom det tillhör mitt intresseområde, men säkerligen också p.g.a. min nuvarande situation som invandrare i Frankrike utan fullgod franska och även p.g.a. min uppväxt i Sverige. I den mångkulturella svenska kommun där jag själv växte upp på 80 och 90-talet var det inte svårt att förstå att språk är en viktig del i självförverkligandets pussel. Tittar jag i backspegeln kan jag konstatera att många av mina barndomsvänners föräldrar med invandrarbakgrund, liksom mina egna, hör till den välutbildade skaran i sina egna hemländer, samtidigt som förvånansvärt få har arbeten som svarar mot deras egentliga kompetens här i Sverige. De få som lyckats med sina karriärer i Sverige utmärker sig för mig i sitt tal; de har ett bättre svenskt språk grammatiskt och har oftast en mindre märkbar brytning när de talar (sedan kan man diskutera varför; är det mer korrekta språket ett resultat av medveten ansträngning eller är det något som förvärvats pö om pö på arbetsplatsen genom umgänge?). Jag vill samtidigt mena att jag har sett viktiga undantag från regeln, där vissa typer av brytningar verkar vara mer välkomna och accepterade än andra i vårt samhälle. Utlandsfödda med en mer “önskvärd” eller accepterad brytning (som kanske också måste knytas till en mer önskvärd nationalitet) verkar ha det lättare att komma in på arbetsmarknaden på sina egna villkor och mindre vikt tycks läggas på deras språkkunskaper i svenska av omgivningen. Med detta sagt är jag dock medveten om att det är massvis av andra faktorer som spelar in i detta fenomen.

 

Säljö talar om artefakter och att allt fler mänskliga funktioner och kompetenser flyttas ut i fysiska redskap, vilket jag finner oerhört intressant, då vi i dagens Sverige har ett förtroligt samspel med fysiska artefakter dagligen och till den grad att vi nyttjar våra fysiska artefakter oreflekterat. Vissa artefakter underlättar naturligtvis vardagen, medan vissa fyller andra funktioner. När jag läste Säljö och hans tankegångar gällande artefakter kom jag att tänka på en studentkrönika (Studentmagasinet nr 2, sid 16, 2010), där en Umeå-student, Alexandra, tillsammans med sina kurskamrater skulle avskärma sig från all sorts media i 24 timmar inför ett seminarium. Hon blev rastlös redan när uppgiften delades ut och avslutar krönikan med ett par frågor och svar: “Hur det gick [med uppgiften]? Precis som för de flesta som läser populärkultur A, alltså inget vidare. Om jag är förvånad? Inte ett dugg. Om jag är bekymrad? Inte alls eller rättare sagt, inte än i alla fall.”

Jag har svårt att se att jag skulle klara av den uppgift Alexandra fick och skulle definitivt inte vara förvånad om jag misslyckades. Till skillnad från Alexandra måste jag dock erkänna att jag är bekymrad, om än lite, över alla artefakter vi utnyttjar i vardagen.

 

 

Frågor: Säljö tar upp artefakter, verktyg som gör att människan inte längre är begränsade vare sig praktiskt eller intellektuellt till våra biologiska förutsättningar. Men vad händer när framför allt tekniska artefakter tas ifrån oss i vårt tekniskt utvecklade samhälle? Leder vårt beroende av artefakter oundvikligen till att viss kompetens förstärks, medan annan kompetens försvagas? Om ja, hur ska man förhålla sig till det inom skolverksamheten? Är det något som behöver belysas?

 

Om nu våran läroplan Lpo-94 grundar sig på Vygotskijs teorier, hur får man då ihop att han tycker att man bara kan förstå människan utifrån en förståelse för sina omgivningar och villkor, att hon ses som ett objekt för de villkor hon föds i, men kan även vara subjekt.

Att det kapitalistiska samhället ger människor som har svårt att genomskåda sin verklighet och att se orsakerna till sina problem, fysiskt som psykiskt. Målet är därför att tillintetgöra klassamhället. Detta ska ske genom en övergång till kommunism! (Jerlang, 2007 s. 280-281)

Det verkar som Ryska staten hade stort inflytande över hans forskning.

O dagens Sverige som verkligen blir mer o mer individanpassat.

Jag får inte ihop det.

 

 

Om barnet inte får en kris i sin utvecklingsperiod så utvecklas det inte normalt, anser Vygotskij. Hur lång el. kort ska en kris vara för att ”vara normal”. Kan man hjälpa o stötta individen under dessa kriser så man inte rubbar balansen? Hur menar Vygotskij att man ska ta vara på det positiva och kreativa i krisperioderna? (Jerlang, 2007 s.284)

 

Födelsekrisen, den första krisen, är lätt att känna igen eftersom barnet går ner i vikt. Det är heller inget man som lärare kommer i kontakt med. Hur märker man att ett barn genomgår en kris och därmed har nått nästa period? Även om det finns olika riktlinjer i vilken ålder kriserna bör uppstå så utvecklas och mognar ju alla barn olika fort. Hur ska man som lärare förhålla sig till barnet vid kriserna? Genomgår alla barn "synliga" kriser?

I sociokulturell teori menar man att par- eller grupparbete där man genom språklig kommunikation kan lära av varandra är bästa läroformen. Vad jag förstod av Kerstin Rexlings föreläsning är det mycket viktigt hur man delar in grupper för betydelsen att alla ska få något i utbyte av grupparbetet. Min uppfattning är att för att kunna göra det måste man känna eleverna bra. På min VFU-skola har jag märkt att det är vissa elever (oftast de duktiga) som alltid vill jobba enskilt. Kan det bero på dåliga erfarenheter av fel konstellation i paret/gruppen eller ska man som lärare bara acceptera faktum och oftast låta dem arbeta enskilt?

Enligt sociokulturell teori lär barnen sig genom att agera med omgivningen. Hur ska man som lärare kunna ta tillvara på fler "riktiga arbetstillfällen", verklighetsanpassa undervisningen och låta eleverna få agera med omgivningen, mer i skolan så att eleverna bättre förstår meningen med det de lär sig, med dagens resursbrist i skolan?

Avslutningsvis en fråga som uppstod efter föreläsningen i tisdags:
Varför är det viktigt att skilja på teori och metod? Kerstin Rexling nämnde det i slutet av sista föreläsningen. Vad menade hon? Jag har lyssnat på den förklaringen flera gånger men förstår inte vad hon vill komma till.

Enligt Säljö så blir de kommunikativa processerna helt centrala vad gäller mänskligt lärande människans utveckling (Säljö, 2000:37). Som jag uppfattar Säljö så menar han att det endast är i samspel och interaktion mellan individer som lärandet kommer till uttryck. Det är i sociala sammanhang ett lärande kan uppstå, samt att det viktigaste redskapet till mänskligt lärande är språket. Vidare menar Säljö även att den kultur vi lever i har betydelse för lärandet. Olika kulturer har olika uppfattningar om världen och även skilda redskap därav skapas skilda förutsättningar för lärandet(Säljö:32ff).

 

Några frågor som jag funderade på när jag läste var:

 

Menar Säljö att kunskaper och lärande ”endast” kan utvecklas i interaktion/samspel med andra individer?

Kan du inte som ensam människa utveckla egna kunskaper?

Till exempel om en elev går hem och läser inför ett prov. Förvärvas inte kunskaperna på egen hand då?

 

Om ett barn inte har någon mänsklig kontakt, utvecklar det då inga kunskaper eller färdigheter alls? Eller hur förklaras teorin utifrån det?

 

 

 

Referens:

Säljö, Roger. (2000) Lärande i praktiken, Ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma.

 

 

 

Tillbaka