Vygotskij och Säljös förklaringsmodeller

Med mitt privata intresse för språk och med relativt mycket språkstudier bakom mig ter sig mycket av Säljös och Vygotskijs teorier som påfallande logiska. Att kommunikation är en av förutsättningarna för utveckling, individuell såväl som kollektiv. tycker jag mig ha sett många exempel på i min omgivning och under min uppväxt. Jag tillskriver troligtvis språk större betydelse än vad man bör eftersom det tillhör mitt intresseområde, men säkerligen också p.g.a. min nuvarande situation som invandrare i Frankrike utan fullgod franska och även p.g.a. min uppväxt i Sverige. I den mångkulturella svenska kommun där jag själv växte upp på 80 och 90-talet var det inte svårt att förstå att språk är en viktig del i självförverkligandets pussel. Tittar jag i backspegeln kan jag konstatera att många av mina barndomsvänners föräldrar med invandrarbakgrund, liksom mina egna, hör till den välutbildade skaran i sina egna hemländer, samtidigt som förvånansvärt få har arbeten som svarar mot deras egentliga kompetens här i Sverige. De få som lyckats med sina karriärer i Sverige utmärker sig för mig i sitt tal; de har ett bättre svenskt språk grammatiskt och har oftast en mindre märkbar brytning när de talar (sedan kan man diskutera varför; är det mer korrekta språket ett resultat av medveten ansträngning eller är det något som förvärvats pö om pö på arbetsplatsen genom umgänge?). Jag vill samtidigt mena att jag har sett viktiga undantag från regeln, där vissa typer av brytningar verkar vara mer välkomna och accepterade än andra i vårt samhälle. Utlandsfödda med en mer “önskvärd” eller accepterad brytning (som kanske också måste knytas till en mer önskvärd nationalitet) verkar ha det lättare att komma in på arbetsmarknaden på sina egna villkor och mindre vikt tycks läggas på deras språkkunskaper i svenska av omgivningen. Med detta sagt är jag dock medveten om att det är massvis av andra faktorer som spelar in i detta fenomen.

Säljö talar om artefakter och att allt fler mänskliga funktioner och kompetenser flyttas ut i fysiska redskap, vilket jag finner oerhört intressant, då vi i dagens Sverige har ett förtroligt samspel med fysiska artefakter dagligen och till den grad att vi nyttjar våra fysiska artefakter oreflekterat. Vissa artefakter underlättar naturligtvis vardagen, medan vissa fyller andra funktioner. När jag läste Säljö och hans tankegångar gällande artefakter kom jag att tänka på en studentkrönika (Studentmagasinet nr 2, sid 16, 2010), där en Umeå-student, Alexandra, tillsammans med sina kurskamrater skulle avskärma sig från all sorts media i 24 timmar inför ett seminarium. Hon blev rastlös redan när uppgiften delades ut och avslutar krönikan med ett par frågor och svar: “Hur det gick [med uppgiften]? Precis som för de flesta som läser populärkultur A, alltså inget vidare. Om jag är förvånad? Inte ett dugg. Om jag är bekymrad? Inte alls eller rättare sagt, inte än i alla fall.”

Jag har svårt att se att jag skulle klara av den uppgift Alexandra fick och skulle definitivt inte vara förvånad om jag misslyckades. Till skillnad från Alexandra måste jag dock erkänna att jag är bekymrad, om än lite, över alla artefakter vi utnyttjar i vardagen.

Frågor: Säljö tar upp artefakter, verktyg som gör att människan inte längre är begränsade vare sig praktiskt eller intellektuellt till våra biologiska förutsättningar. Men vad händer när framför allt tekniska artefakter tas ifrån oss i vårt tekniskt utvecklade samhälle? Leder vårt beroende av artefakter oundvikligen till att viss kompetens förstärks, medan annan kompetens försvagas? Om ja, hur ska man förhålla sig till det inom skolverksamheten? Är det något som behöver belysas?